Hur hade hon icke lidit dessa tio år efter fadrens död. Och dock var ju allt af nåd.
Först febern och plågorna, i månader och i år. Och sedan en kraftlöshet så stor att hon icke ens kunde tänka. Och åter plågor, och oro, anfäktelser och strid.
Hur hade hon icke kämpat emot Gud! Hon hade i vredesmod hånat och fördömt och hatat. Med den onda nerv af kraft som hon hade kvar hade hon hatat den onde Guden som slagit henne så, bespottat honom, den svage som icke kunnat göra hennes öde ljusare för henne, hon hade stridit emot honom som en rasande, föraktat hvart kallande ord ända tills hennes stund kom!
Det var på tredje vintern efter den förfärliga dag de kommit hem med fadren. Farbror Mattias var på besök, — han sökte sig till Helsingfors — och hade talat till henne. Han hade hållit en predikan för den sjuka — en af sina kraftigaste.
Först i mildhet och kärlek. Men hon hade svarat honom på sitt sätt, med sofismer och paradokser. Hvarför fick hon lida allt detta? Hon hade ju intet ondt gjort, hon ville bara vara lycklig, hvarför hade alla dessa oförtjenta lidanden kommit öfver henne, den oskyldiga, som förresten alls inte var annorlunda än den samma Guden skapat henne, som med ett ord just var sådan naturen lärt henne vara.
Då tog farbror Mattias bladet från munnen. Hvar fick han alla dessa ord ifrån? Han visade henne att hon var en dålig natur, en elak, egoistisk varelse, som i sitt lif aldrig gjort annat än ondt.
Och det oaktadt Försynen gifvit henne en stark själ. Trodde hon icke hon hade fri vilja? Jo. Hon hade. Det var bara att vilja bli god. Att döda sin onda lusta, att späka sitt kött, att rena sitt hjärta.
Farbror Mattias predikade väldeligen och använde sina ord så, att de likt ris piskade den sjukas blödande själ. Han slog i ljungande vredesmod, och han bearbetade henne med sin vältalighet så att hennes egen magt krossades. Hennes synd och ondska stod ändtligen klar för henne, och när onkel Mattias reste sig och gick lemnade han efter sig ett förkrossadt, ett vaknande samvete.
Syster Lina som varit den tysta värkställarinnan af alla Lubas önskningar, som fått lida mer än den sjuka sjelf utan att någonsin få ett ord af erkännande eller tacksamhet, och som tvärtom varit det ständiga föremålet för hennes dåliga lynne och missnöje med lifvet, syster Lina var den första som fick veta miraklet: Luba förstod sin synd, och ångrade, Luba längtade efter förlåtelse, efter frälsning, efter nåd.
Och där kom en tid af häftig själaångost, af ny oro, syndaoron, och af förtviflan! Dagarne voro en jemn suckan, nätterna ett enda, skärande verop.