Linas lugna ord hjelpte icke. En dag beslöt hon att gå till den gamle, gode och milde prest som konfirmerat Luba, för att bedja honom komma.
Och han kom, kom ofta.
Hans täta besök lugnade, men förvissade ej Luba. Hon stred ännu.
Men en gång tog han med sig en "andans syster", en pietistisk dam, från en viss sekt i Helsingfors läsarvärld. Det var en begåfvad och eldig natur, hon hade något af sjelfva pastor Eklunds stränga och hårda hand, men i ännu högre grad, och hade icke som denne dessemellan en älskvärd hvardagssjäl som blott ibland kunde slita sig lös och predika.
Fru Tudén var alltid iklädd andans vapen, hon hade aldrig ett hvardagligt ord i sitt hvardagslif. Hon var alltjämt rustad med eld och svärd, och det gnistrade om henne hvar hon gick, i kök och barnkammare, i förmak eller i fattigmans stugor, alltid lika, alltid, utan att hon förslappades eller blef mindre nitisk.
Hon tog Luba om händer. Där den prägtige farbror Mattias i ett inspirationens ögonblick börjat, där fortsatte hon.
Lubas själ gick igenom skärselden. Men så klarnade det sakta, småningom.
I stilla ödmjukhet böjde sig ändtligen den sjuka, gaf sig, bekände och lofvade Gud.
Hon trodde.
En dag förklarades hon af systramenigheten som väckt. Den gamle, milde pastorn hade icke menat det på det viset, men — det var kanhända bäst såsom det nu var.