Nu hade således den sjuka ro och blef allt mindre plågsam för Lina, som nu sjelf, nästan pinad till döds, annammade ordet och blef ett stöd för systern som ännu stundom hade sina anfäktelser då fru Tudén länge varit borta.
Man började vid samma tid att bedja för Luba i menighetens bönehus.
Söndag efter söndag, i månader och i år.
Hon fick ett visst rykte i staden. Den förr så koketta Luba Donner som blifvit lam och legat i flere år, hon hade nu blifvit troende. Och man fick allmänt mer sympati för henne; ifrån att hon lefvat alldeles oförmärkt med Lina blef det nu något helt annat. Man började observera henne… och visa henne stort intresse, besöka henne, och sända henne presenter.
Än fick hon blommor, frukt och delikatesser, än i sammetsband inbundna religiösa böcker. — En dag kom den stora kristusbilden i en vacker ram af svart träd med guldkanter.
Luba kunde på flere dygn icke slita sig ifrån den. Hon hade den i sina armar eller ställde den mot väggen så hon kunde taga på den med händerna.
Den blef hennes afgud så småningom — utan att hon sjelf anade det. Det var ju hennes frälsare, hennes brudgum, han som dött för hennes synder och ändå lefde, han som fördömt henne, och sedan så fullt förlåtit, att han nu älskade henne.
Ja, han älskade henne. Hon kände det. Hon hade ju varit som vansinnig förr då hon ej förstått hans rop, ej igenkännt hans röst.
Liksom hon förr i en slags balyra låg och lyssnade till sin demon i drömmarne, så låg hon nu långa stunder i ett tillstånd af hänryckning öfver sin brudgum, sin frälsare, sin återlösare!
Och till honom förtrodde hon sina lidanden, med honom lefde hon i innerligt förbund, hängifvande sig med sin alltid upprörda, passionerade själs hela glöd, i en fantastisk världsförgätenhet som gjorde henne lycksalig.
Och åren gingo i frid, sommar och vinter lika, endast att lifvets enformighet oftare än förr stördes af vänliga människors uppmärksamheter.