"Här är fru Stens unga dotter som vill göra oss den tjensten att vaka här i natt, — hon heter Ida!"
Den sjuka slog opp sina ögon, "god afton" sade hon matt och stack fram sin hand, en mager men välformad hand, så hvit och späd som ett barns.
Den unga flickan neg. Först småningom kunde hon urskilja den sjukas anletsdrag. Hon såg ett blekt, fint ansigte, tvenne stora ögon hvilka ännu hade glöd, och hvilkas vackra form hon straks uppfattade. Munnen var stor och såg sträng ut, öfre läppen som var alltför korrt visade hennes långa gula tänder, man nästan trodde att hon aldrig skulle kunna le… . "Tack för er godhet", hviskade fröken Donner, "det gör så godt att få emottaga godhet, det är en Guds nådegåfva, tack!"
Så slöt hon ögonen, och handen föll ned på täcket.
Som en ljuf musik ljöd i den fremmandes öron denna stilla och melodiska röst som liksom sjöng ut sin hälsning. Den unga flickan hade ett utprägladt sinne för välljud och intet yttre behag gjorde så djupt intryck på henne som en vacker talstämma.
Hon ansåg fröken Donner vara en helig. För henne var hon ingenting mindre än en människa. Där låg hon alltså framför henne, denna engel ifrån himmeln, denna Guds utkorade, som ingen nalkades utan med en helig rysning, denna nästan förklarade ande som händelsevis antagit en smula kropp och nu, höljd i sina hvita klädstycken, var till för att lära människorna tålamodets ädla konst, för att visa dem hvad den kan bära som har tron…
Allt var tyst i rummet, man hörde blott det sakta suset från lampan som brann dåligt på bordet bakom skärmen.
I andra kammarn sysslade Lina ljudlöst, kanhända bäddade hon sin säng och lade sig.
Den unga flickan trodde att den sjuka sof.
Med klappande hjärta stod hon vid sängen och betraktade henne. Hon andades bäfvande denna heliga luft, säll att hon fick stå där och vaka öfver den hon ansåg så stor, den som kunnat så bära lidandets börda, som liksom tagit sjelfva frälsarens kors på sig.