Hon stod och stirrade, minuterna gingo, en halftimme förflöt.
Kring den sjukas hufvud som låg mot kuddarne bildades, tyckte hon, som ett sken, det var en gloria af strålar, af röda ljusstrålar som likt en krans omgaf hennes ansigte.
Hennes halföppna mun rördes… var det en bön hon hviskade, eller talade hon kanske med en annan, osynlig engel.
Den unga flickan sjönk på knä på golfvet, knäppte sina händer, och lät sitt hufvud sjunka mot sängkanten. Hon tyckte sig aldrig förr ha kännt något så upplyftande. Icke ens vid altaret. Och hon bad och biktade. Här, vid denna sjuksäng beslöt hon att hädanefter bli så god hon kunde, att hålla sitt hjerta rent, och obesmittadt af världen, att göra allt att vara Gud behaglig. Och hon lofvade sig själf så mycket, hennes uppsåt skulle blifva de bästa, hennes lif skulle bli sådant som Gud ville det… hon skulle aldrig mer dansa, aldrig mer fladdra så tanklöst om med sina jemnåriga. Nej, aldrig.
Hvarför? Det gjorde hon sig ej reda för.
Hon visste intet om fröken Donnors förflutna lif, hon tänkte icke på huruvida hon någonsin ens varit som andra, hon trodde blott hon var en engel, och uppgick reflektionslöst i denna ena stämning som tog henne som ett rus.
Plötsligen spratt hon till, en hand lades sagta på hennes hufvud.
Hon blickade förskräckt upp, med ögonen yrvakna stirrade hon på den sjuka.
"Vill ni läsa något, min kära lilla syster?" frågade fröken Donner.
"Ja!" Hon kysste entusiastiskt handen, steg opp och gick till bordet.