"Men hvad?"
"Läs i bibeln, hvad som helst, hvad ni träffar på då ni slår upp. Det finns bara guld i den boken…"
Den unga flickan satte sig så att hon på en gång kunde se den sjuka, och dock läsa, stilen i den gamla bibeln var stor och tydlig, och så hade hon så goda, unga ögon.
Hon slog upp i midten ungefär, och började med tydlig röst läsa det första hon fick ögonen på:
"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken min kära, eller omvaken henne till dess henne sjelf lyster…"
"Läs sakta" — bad den sjuka — "det är en underlig stark röst ni har."
Den unga flickan hostade litet, tog saktare på det, och fortsatte:
"Ho är denna som uppkommer ifrån öknene och stöder sig på min vän? Under äppleträdet väcker jag dig — der din moder dig födt hafver; der hon som dig födde med dig legat hafver."
Den sjuka hviskade; nästan som för sig sjelf:
"Det är skönt, det är min egen vackra lofsång, ack jag förstår den, jag nästan hör musiken till den, och jag känner dess djupa, sällsamma allegori."