"Sätt mig som ett insegel på ditt hjärta, och såsom ett insegel uppå min arm, ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast som helvetet. Dess glöd är brinnande och en Herrans låga!"
Åter höjde den unga flickan stämman, inspirerad, offer för en stämning som hon ej kunde förjaga. Den sjuka drogs med af hennes entusiasm, och de läste tillsammans med röster som darrade af sinnesrörelse.
"Så att ock mycket vatten ej förmår utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom: om en ville gifva alla ägodelar i sine huse för kärleken så gulle det alltsammans intet!"
Den fremmande stannade. Men Luba fortsatte, sakta hviskande och med slutna ögon, afbrutet, med en ton, som om hon berättade något hemlighetsfullt och skönt:
"Jag sofver, men mitt hjärta vakar! där är min väns röst, hör han klappar! Låt opp, säger han, min kära, min syster, min fromma, ty mitt hufvud är fullt med dagg och mine lockar med nattens droppar!
"Jag hafver afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå?
Jag hafver tvagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?
"Min vän stack sin hand i låset och mitt lif darrade därvid.
"Då stod jag upp att jag skulle låta minom vän upp: mina händer drupo af mirrham, och mirrham lopp öfver min finger på stängseln åt låset.
"Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borta, och sin väg gången.
"Då gick min själ ut efter hans ord.
Jag sökte honom men fann honom intet,
Jag ropade men han svarade mig intet."