Hon stannade. Den fremmande vågade ej säga ett ord.
Efter en liten tystnad hviskade den sjuka långsamt och klagande:
"Väktarene som omkring gå i stadenom de slogo mig till sårs! Väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde."
Åter var hon stilla en stund. Hennes ansigte rördes icke, hon såg ut som om hon sof. Men läpparne begynte dock ännu engång att röras, och hon läste upp, nu fullkomligt utan känsla, som i drömmen, men långsamt och tydligt:
"Jag besvär Eder, Jerusalems döttrar, finnen I min vän, så säger honom att jag af älskog krank ligger."
10.
NATTENS SKUGGOR.
Ingenting störde nu stillheten, man hörde i rummet bredvid klockans jemna pickande, det var allt
Den sjuka knappt andades, hon låg orörlig som en död.
Ännu en stund satt den fremmande och kämpade med sömnen, men den kom och slöt hennes undrande barnaögon igen.