Hon drömde. Hon tyckte det var hon sjelf som låg i sängen där, och modren som vakade. Och bakom modren stod den unga doktorn och såg sträng och allvarsam ut.
"Säg honom att jag af älskog krank ligger", hviskade hon, "jag liksom den heliga, såg honom…"
Men så försvann det alltsammans, blef töcken och dimmor och hon sjönk i lugn, drömlös sömn.
Någon timme förgick. Så kände hon smärta någonstädes i ryggen, och halfvaknade, hennes långa tjocka fläta hade tryckt henne där den låg mellan stolkarmen och hennes skuldror, och medan hon jemkade om den tyckte hon att hon hörde någon tala.
Hon öppnade sina ögon en liten smula och kisade mellan ögonhåren som likt tunga rullgardiner alltjemt ville falla ned igen,
Det lilla rummet var så svagt upplyst af nattlampan att hon först intet kune urskilja. Jo, der var fröken Donners säng, och där midt framför henne Kristusbilden.
Den unga flickan observerade att den sjuka med sina stora ögon ifrigt betraktade taflan och liksom talade till den. Hon såg åter hennes läppar röras och märkte att hon ibland höjde sina händer som till bön.
Efter en stunds förlopp tyckte hon sig urskilja orden. Hon lyssnade, anande att det var böner, en kristens bekännelse och samtal med sin frälsare.
"Du har sett min nöd — min strid har du betraktat, du vet hvarför jag lidit och blifvit straffad, och du har slagit mig för mina synders skull!
"Du har fört mig på smärtans väg, och nekat mig lifvets rosor, du har borttagit solen och kastat mig i mörker…