"Du har späkt mitt kött och kväft min världsliga själs begär, du har krossat mitt hjärta och slagit min kropp i bojor.
"Men — du har gifvit dig sjelf mig till tröst och till glädje, du har vändt straffet till salighet, och synden till välsignelse!
"Du har utkorat mig och valt mig till din brud, du har förvandlat törnena till kärlekens ljufvaste blomster, och väckt mig upp ur döden till saligt lif!
"Mina bojor trycka mig ej mer och min ande flyger på lätta vingar upp emot dig. Min kropp kan ej mer vålla mig så stor smärta, ty du har ju tagit mitt kors på dina skuldror!
"Hur länge har jag ej förgäfves sökt dig! Först i naturen! Jag älskade ju den! I träd och klippor, i blommor och himlens fåglar trodde jag mig finna budskap för min kärlek, jag trodde att det var det jordiska jag älskade, men ack! det var ju du som klappade på mitt hjärta fastän jag icke förstod dig, utan gick i min blindhet, vilse på vägen.
"Så sökte jag Dig i mina drömmar. Men mitt hjerta var orent och gaf en vrångbild af Dig. Ditt heliga ansigte tog i min syndiga fantasi en demons skepelse. Din bild vek och demonen stannade, han kvalde och plågade mig med sitt tal, med sina hädiska frestande ord. Det var mitt syndiga kött! Du klappade på mitt hjerta, men jag förkastade Dig, och därför tog han bostad i min själ och anfäktade mig — den onde.
"Hur länge har du ej förgäfves sökt mig! Minns du när den svåra tiden var då jag alltid med afsky vände mig ifrån dig hvar gång Du sände en varning till mitt hjärta? Ack! Jag var så full af jordisk äflan då och af stoftets uslaste böjelser! Minns du när jag förbannade Dig för att Du nekat mig hans kärlek, hans som jag i fåvitsk lust vändt mitt hjärta till? Minns Du hur jag rasade och vred mig, då Du tog honom bort?
"Du kallade mig, Du ropade, Du klappade och klappade, och jag slöt dörren allt hårdare till.
"Jag var djupt sjunken i lögnens och köttets och sjelfviskhetens mörker.
"Men — — Du slog mig, Du slog mig med ris som brände.