"Du slog mig med att taga ifrån mig allt. Min kärlek, min hälsa, min far, mitt hem, min lifslust, mitt mod.
"Men ack! Du gaf mig i stället allt! Du gaf mig Dig sjelf. Och nu känner jag Dig, lefver och andas Dig!
"Jag vet nu att allt var Du! All min sträfvan, mitt sökande, allt var
Du! Och i Ditt sköna ansigte läser jag Din oändliga kärlek. Du ler,
Du blickar full af förlåtelse, af stor nåd, af gränslös ömhet på mig!
Nåväl, jag kommer, jag kommer i Din stora, välsignade famn! Omfamna
mig! Jag kommer."
Hennes händer höjdes åter och föllo sedan sakta ned. Hennes ögon slöto sig och munnen log lycksaligt.
Så hörde den lilla fremmande åter hennes lugna andedrag, och insåg att hon sof.
Klockan slog tre. Den sjuka begynte att klaga högt. Lina kom, iklädd en mörk nattkostym, intassande med filtskor och en liten nattmössa knuten om sitt tjocka hår, hon bar ett handfat och ställde det på nattduksbordet.
Man skulle vända den sjuka och gifva henne friska lakan. Så började Lina att gnida hennes skuldror, samt att sakta smörja in ryggen med ljum olja.
Den fremmande gjorde icke stor nytta. Hon stod och suckade, var komlig och klumpig i sina rörelser, men såg ut att mena så väl att Lina med sitt vänligaste leende bad henne icke vara ledsen att det första gången gick så illa. Hon skulle nog snart få vanan om hon bara ville komma oftare.
"Vi börja alltid vårt svåraste klockan tre", hviskade Lina, "till tre går det utmärkt, då sofva vi, fantisera litet, göra vår andakt och ha riktigt trefligt, men efter tre kommer det prosaiska, då ska vi sköta oss, lilla fröken, och det är som ni ser, krångligt. Vänd kuddarne, svalka dem, och bulla upp dem riktigt. Så där ja. Tag den här! Seså. Släck nu spritlågan. Håll stadigt i! Men sakta, sakta. Sen får vi ro igen. Det är bra. Ja ja lilla Luba. Var tålig, som alltid lilla kära! Så mitt hjärtebarn, så, nu är det öfver! Nu har du bra! Sängen är ju sval på den sidan! Inte! Åh jo, den är sval: Och så sköna friska lakan! Här får du en drufva. Och ett litet glas vin till dropparne. Så min lilla tåliga engel! Det var rätt, lilla fröken."
Lina småpratade i ett, rörde sig ljudlöst som en ande, lyftade, gned, bar och vände, allt med en säkerhet, och ett lugn som värkade ytterst behagligt. Så smekte hon systern, smickrade henne skämtsamt för hennes vackra buckliga hår, och kysste handen.