"Åh tala inte om det, du vet ju att han är förkyld". Mosters stämma gick en terz högre upp i diskanten och fick en anstrykning af ynklighet. "Har du sett förkylda karlar? Nej, du har inte haft några män, du okunniga väsen. Jo, en man och en förkylning! Så skulle du se min Mattias. Han är en riktig sjöhjelte! Han är så rädd för döden hvar gång han nyser, och ömkar och vojkar sig så man kunde tro han är i skärseld! Han begagnar fotbad, och senapsplåster och kanfertslinement. Och han går och är gråtmild med två par strumpor, schal om halsen och omslag på magen. Det brinner en evig eld i hans rum så jag är rädd att stekas när jag sticker in näsan".
Luba smålog åter. "Farbror Mattias är gammal nu och har därför svårt att bära plågan, men med unga män är det väl ej så".
"Inte? Jaså, du håller på ungdomen! Kom då och se Olle och Klas när de ha frossan! Du vet att de alltid få frossan på dagen när de rucklat på natten, vet du det, sankta Lucia?"
Lubas leende blef en smula blekt. Moster tröttade henne.
"Olle har hufvudvärk", fortsatte moster obekymrad, "och då röker han för att bli fri. Han är så sjuk och så arg att ingen törs gå in utom jag. Han spottar, och han svär, han jemrar sig och pustar. Naturligtvis är det lunginflammation eller nervfeber. Vet du hvad jag kurerar honom med, åh det är något grannt, kan du tro, jo med olja. Han slipper mig inte. Inte förr än jag fått i honom en kopp i kognak. Han skall ta bot där kan tog sot. Kecin i kognak, det är ett fint medikament, skall du veta, så kör jag honom ut i stan, och på afton bjuder jag Karin Lindström hem, flamman, du vet! Först det ena, så det andra. När jag fått honom stadgad så gifter jag dem".
Moster snusade omkring, med näsan lyftad, den lilla tjocka potatisknoppen rynkade hon som en mopps, och visade därvid sina ännu friska tänder.
"Här luktar ryskt", afbröt hon sig, "ryskt och instängt, kan man inte lufta litet?"
"Det är rökt", framandade Luba, "för vi vänta fremmande.
Bibelförklaringen börjar straks på eftermiddagen, klockan half tre.
Vill inte moster höra på, det skulle säkert göra moster godt".
Pastorskan skakade på hufvudet. "Nej min vän, jag har inte tid. Nej, jag är för gammal till sådant. Jag somnar när någonting är långt. Jag gråter när det är kort och basar bra på, då är jag i mitt esse, men när det inte blir någonting utan bara gnisslar som en dörr med osmorda gångjärn, då får jag ondt.
"Jag vill ha sådant som rör hjärtat. Lite helveto skadar inte, men det ska gå fort. Di får gärna svafla på, det behöfver min syndiga själ, men ack Herre Gud, jag är grå nu och tål så lite. Bibelförklaringarne — — — hur många är ni?"