Luba svarade icke. Hon hade fallit i sömn.
Moster reste sig, icke utan att affektera en viss försigtighet i sina rörelser. Hon gick ut, puttrande öfver sin ålder och sina andliga skröpligheter, men med en liten skälmsk min i ögonen som Lina uppfångade och gladdes åt.
"Vi ska ha hela föreningen här", sade hon, "pastor Lintunen och adjunkt Törmelä, och Olsonis kusin, och så alla fruntimren, en sekston, sjutton stycken".
"Mest gamla mamseller?" frågade moster.
"Nej, också några unga fruar, och alla pastorskorna, både äldre och yngre".
"Visst unga fruar med syndiga män och pastorskor med vilseledda söner, är det inte så?" gissade moster.
"Nååå. Dessutom ha vi flere officerare?"
"Hvad i himlens namn, officerare i sirapsföreningen?"
"Ja, tre stycken".
"Hvad ha de gjort för ondt?" Moster gjorde sina ögon så runda hon kunde.