"Hur menar moster, gjort? De ha ingenting gjort".
"Då förstår jag det inte. Sitter där officerare och sjunger med i
Barnabasföreningen?"
Lina var nära att bli otålig.
"Ja", svarade hon.
"Är di idioter då?" proponerade moster obarmhärtigt.
"De är nog som folket mest".
"Di måst' ha något som inte är riktigt", sade moster och knöt banden på sin bahytt, "jag tror inte folk — som inte ä' får — går och sjunger om liljor i sirap om de inte ha gjort något ondt först och så ångrar sig".
"Moster glömmer att moster sjelf var pietist engång", påminte Lina som alltjemt gnodde på theskedarne, "fast moster nu blifvit så… så…
"Stadgad", skrattade den gamla frun och tog sin räfskinnspels på. "Ja, ja, det tycks ju som om jag skulle ha glömt. För mig var det ett hjärtas behof, min flicka, och det har jag så svårt att tro andra om. Saken är att jag på gamla dar blifvit misantropist eller hvad det heter. Jag tror inte på stadsfolks upprigtighet. När di leker och dansar, så tror jag dem, men inte när di sitter med prester och vojar sig i timtal. Jag tror det är för något annat, inte af behof. Men om du visar mig några uppriktiga, som värkligen ha rent uppsåt, som ha tron, och lofva som de lära, och alltid lefvat snyggt; några som inte ljugit, inte stulit, inte fört ett otuktigt lefverne, och inte gjort mordbrand, men ändå, af ren kärlek till vår Herre, dyrkar honom i andakt och uppriktigt, visar du mig några sådana bland sirapsföreningens medlemmar, då tror jag på dem, och ångrar mina fula ord".
Moster nickade, stack sina händer i ullvantarne och gick.