Melodin var ursprungligen rythmisk men drogs ut så den blef som gummi elastikum. Ifrån att ha gått i dur, kom den så småningom alldeles ofrivilligt att sjunka ned i moll.
Intervallerna blefvo allt mer sväfvande och en af fruarne togs så af innehållet i nionde versen, att hon begynte gråta.
Men "Olsonis kusin" som hade bas tog upp den tionde med magt och väldighet. Han hade en riktig operaröst, tremulerade starkt och ansågs därför att sjunga med otroligt mycken känsla. Det var som om oset, instängdheten, granrislukten och doften af rökelsen, medicinet och de många människorna, som om allt detta bidragit att göra hans stämma ännu mer kraftig, stor och substansiel än eljes.
Och han sjöng så det genljöd i det lilla, heta rummet, sjöng som hade det gällt att väcka döda.
Snart hade han så eldat upp de andra att löjtnant Alleander som eljes aldrig öppnade sin mun, föll i och lät höra en egendomlig gäll sopran som pep oktaven högre.
Alleander var alldeles inspirerad. Hans ögon glänste, hans bleka kinder flammade upp och hans långa flottiga hår föll honom nedåt ryggen när han höjde hakan och sänkte nacken, med munnen vidöppen.
Han hade varit vid de indelta, hade tagit afsked för några oregelbundenheter i tjensten och skulle nu bli målare… möjligtvis kyrkomålare.
Vid tolfte versen sjöngo alla med. Nu kunde de melodin och det gick bra att få ut de höga tonerna. Till och med den sjuka blef gripen af samma stämning, hon höjde sin vibrerande röst och satt i med en verv och ifver som man inte skulle kunnat tilltro henne.
Hon berusade sig i detta, pulsarne började brinna, hjärtat slog häftigare. Hon ville ha mera hänryckning, mer syndabekännelse, flere böner. Mer trötta hennes kropp, det var att mer lifva hennes ande. Mer predikan, mer ekstas, mer hängifvande till detta sköna mystiska.
Det var en vällust, åh! Om de aldrig ville sluta! Bara mer och mer.