De skulle bara gå på, dag och natt, dessa hennes kära, hennes bröder och systrar. Hon ville dö inunder detta…. plågad, men salig, med hjärnan omtöcknad af ljud, nerverna ansträngda så de hotade att springa sönder som de alltför hårdt tillspända strängarne på en kantele; hon ville dö från denna jemmerliga jordiska kropp, men med anden sväfvande uppåt under dessa toner som vaggade den, dref den, jagade den, uppåt, uppåt mot saligheten.
Så hon var lycklig nu, älskad och beundrad af denna lilla församling! Hon var ju deras egen, deras stolthet och ära, deras martyr, deras helgon, det lefvande eksemplet på andens magt i de svaga.
Hon låg sjungande och såg på dem alla, som hade de varit englar.
Hur skämdes hon icke nu att hon förr — när hon första gången såg dem — tyckte de voro så löjliga.
Nu voro de alla sublima, höga i deras enkelhet och ringhet, stora i all deras litenhet.
Den stackars fru Aianius som blifvit öfvergifven af sin man, och hennes syster Lina Langfelt, de voro ju så luttrade nu, de forna världsdockorna, och alls ej mer koketta…. bara svart och utan kragar, inga lockar eller andra grannlåter… de voro begge fanatiskt troende, blott fördömande när det gällde det onda. Luba förstod dem nu… ack! hon kunde läsa i deras hjärtan.
Och fattigvårdsinspektorn därborta i hörnet, hur hade hon ej förr funnit honom affekterad, skenhelig och otäck med sin i bugter gående, ormlika otroligt långa kropp och det sockersöta eviga leendet… nu fann hon honom utmärkt, och hans kristligt poetiska fraser trodde hon på.
Ja, hon var lycklig. Dessa bröder och systrar, de fyllde hennes lif med en här af andaktsstunder, de gåfvo hennes sjukdom en sublim betydelse, de voro hennes egen helighets ram, liksom ock hennes trogna publikum — hennes allt i allom.
Man sjöng på adertonde versen. Under chörens accompagnement hviskade och halfsjöng Luba med egna ord en ekstasisk hymn till sin Kristusbild.
Hon höll armarne uppsträckta, med lågande ögon betraktade hon den för henne lefvande vännen, och hon tyckte sig se hans läppar le emot sig.