Men — de ansågo sig vara heliga, ensamt heliga och utkorade. De bekände sin synd, men blott till det yttre.
Endast de hade helgelsens privilegium. Alla utanför stående voro enligt deras mening förkastade och utom nåden.
Det fanns ingen ibland dem som icke i samma ögonblick på god tro skulle fördömt alla olika troende, och i sin egen rättfärdighets hägn stenkastat hvar och en som sökte andra former för sin andakt än de sjelfva.
Inför sig sjelfva som inför världen ville de vara fläckfria, och det var deras stolthet.
Nu slutade sången.
Man sjönk på knä, endas Törmelä stod upprätt för att tala:
"Mina älskade systrar och kärälskeliga bröder!"
13.
ÅTERSEENDET.
Det steg en man fram i det yttre rummet där han stått en stund vid dörren och lyssnat.