Han gick häftigt bort till kakelugnen, öppnade luckor och spjell, och skyndade därpå till dörren som han slog på vid gafvel så den friska luften från förstugan fritt spolade in.
Så drog han ett djupt andedrag och stannade ett ögonblick.
I det inre rummet hade man fallit på knä, och under gråt och suckar bådo nu alla…. medan borta i sitt hörn den stackars enkan satt och skrattade hysteriskt mellan sina snyftningar.
Den nykomne gick in, klef dristigt mellan bänkar och stolar, och lotsande sig fram genom ett virrvarr af knäböjande kvinnors klädningar ställde han sig bred och stadig midt på golfvet.
Stum såg han sig omkring på församlingen, med pannan i tjocka rynkor, urståndsatt att säga ett ord.
Ändtligen fick han ögonen på Luba. Han fikserade henne där hon, störd i sin krampaktiga gråt, blek och skrämd stirrade på honom ifrån sin säng, hvars hvita montering låg omkring henne som en svepning.
Han fick ändtligen fram ett ord, en slags hälsning. Men hans bröst häfde sig under ansträngningen att synas lugn, och rösten darrade.
"Ja, nu är jag här", sade han, "och har observerat er en kvart eller sä. År det här ett sjukrum, ett sjukrum, dit man kallat en läkare. Ja, jag är inte den rätta, nej det är jag inte, men är sänd i hans ställe. Er egen läkare är bortrest och bad mig att under hans bortavaro se om er. Jag lofvade honom att gå till er redan i kväll. Jag kommer, och hvad får jag se?
"Förstår ni inte att ni döden henne med det här? Döden henne men gören henne galen först… Se hur hon ser ut, febern har gripit henne, hon kämpar med yrseln! Om jag gjorde rätt anklagade jag er, ni vettlöse, giftandande hycklare".
Ingen sade ett ord. Skrämda blickar voro fästade på den brede mannen, hvars sjelfbeherrskning tagit makten af honom; endast en snyftning afbröt tystnaden, den kom ifrån den hysteriska frun borta i hörnet.