Doktor Collin stod där, reslig och stor, hans kinder flammade, hans eljes lugna blickar foro nu kring rummet och sågo olycksbådande än på den ena än på den andra.
"Om jag gjorde rätt". Luba slöt sina ögon. Det var som om hon sett en fasaväckande syn, hon bleknade plötsligen, hennes läppar pressades tätt tillsammans, som vid en svimning.
Han såg det. Kände han i detta ögonblick att hans tillvägagående varit brutalt? Var det något annat som rörde sig inom honom?
Hans pannas tjocka rynkor jemnade sig, ådrorna, som nyss svullnat upp och syntes höja sig blå om tinningarne på honom sågo snart ut som förr, endast darrningen i hans röst tydde på att hans sinnesrörelse ännu var liflig då han till det i rummet församlade sällskapet ropade sitt:
"Ut, jag ber er, ut, det är på hög tid om här icke skall ske en olycka!"
De stego upp, smögo ut, några bäfvande, skygga, suckande, andra mörka, hotfulla, med dolska blickar på läkarn. Han var ju den personifierade fienden, helvetesfursten sjelf!
I en flock smögo de ned för Mariegatsbackan, himlande sig, bannande, gripna af skräck.
Och innan en minut var förbi, hade dörren slutit sig om den sista, och systrarne voro ensama kvar med den som i deras lilla hem nyss vållat en så stor förskräckelse.
Luba låg i en slags svimning och Lina stod darrande och till intet gjord bakom den man som i så många år varit hennes tankars föremål, och hennes hemliga längtans mål.
Orörlig betraktade han den sjuka, utan att räcka en hand till hennes hjelp.