Lina såg ned. Hon trodde blindt allt hvad han sade. Det var nog så, bara hon förstått det förut, för länge sen, då det ännu var i sin första början.
"Herre Gud, Lina", fortsatte Collin, "hvad är det allt för slag du varit med till! Jag kan gå i flinta när jag tänker på hvad jag sett här denna olycksaliga aftonstund. Kom sätt dig, låt oss tala ut engång. Det är långa och många år som gått sen vi två sist talades vid. Minns du den där aftonen, säg?"
Linas kinder blefvo röda, men hon svarade icke. Det var ju så länge, länge sen… hur kunde hon väl minnas det?
Hennes hjärta darrade… hvad skulle han väl säga härnäst.
Efter en stund återtog doktorn samtalets förlorade tråd:
"Ja, vi ä' nu gamla, och allt är annorlunda. Jag har blifvit er läkare och har rätt till ditt förtroende. Nu blir det lätt för dig, — du kan gärna vara uppriktig — ty jag måste få höra allt, från början till slut. Hur har ni kommit in i allt detta, säg?"
Lina såg upp — frågande, liksom väntade hon ännu något, innan hon ville tala.
"Ja var trygg du", sade doktorn, "jag är förlofvad karl nu, — allt är som det skall, — tala bara!"
14.