Lina satte sig på kanten af stolen, doktorn tog plats i soffan. Hon hade i denna stund någonting af skolflicka öfver sig, hennes vanliga lugn hade icke öfvergifvit henne, men hon kände sig som värnlös gentemot det öde som i denne mans skepnad nu satt framför henne och väntade.
Förlofvad karl!
Ja, naturligtvis! Han var ju icke så gammal, och såg riktigt bra ut ännu i sina stora polisonger som gåfvo ansigtet bättre proportioner och gömde den alltför breda framstående underkäken.
Förlofvad karl!
Tänk hvad hon måste vara lycklig, hon som skulle ha honom! Att vara älskad af en sådan man, att få följa honom, att få göra lifvet så behagligt som möjligt för en sådan god och ädel människa! Tänk hvad hon var lycklig, hon som han valt.
Säkert var det en utmärkt person, någon skön, begåfvad kvinna, en som hon, stackars Lina, skulle se upp till, som till en sagoprinsessa.
Naturligtvis var det en ung, älskvärd flicka. Lina tyckte nästan att hon såg henne stå emellan dem, en elegant världsdam, i vackra dyrbara kläder, med ett fulländadt sätt att vara, på engång anspråkslöst och stolt.
Förlofvad karl!
"Först måste jag fråga dig, kära Lina", började doktorn, "vill du vara min vän? Nu — sen tiden skiljt oss, går det kanske bättre. Vill du ha förtroende för mig?"
Lina försäkrade att hon ville, och hennes ansigtes vackra uttryck illustrerade hennes ord.