"Nej min vän, jag har min Gud som jag tror på“.
"Är det vetenskapen?"
"Nej, så enfaldig är jag icke. Min vetenskap har intet med min tro att göra. Jag har en tro, men den talar jag inte om, och för inte på tungan, men jag lefver efter den, så godt jag förmår. Den är för mig, inte för andra".
"Är den sann så vore det bättre — för de andras skull — att bekänna den, än att dölja den".
"Vill inte andra tro för annat än att jag tror, så är deras tro ej så mycket värd att vår Herre icke kan ha råd att kasta den i skräpkorgen. Folk af min sort anse det vanligen vara en svaghet att öfverhufvudtaget ha en religiös öfvertygelse, eller att ha behof af någon sorts Gud. Jag är inte af den åsigten. Jag tror att religion gör stark. Man får en slags hut i kroppen, och pligtkänslan skärpes märkvärdigt.
"Men nu, Lina, såg mig om henne där. Är hennes religion en maskeraddrägt, eller är den ren fanatism?"
Lina beskref hur den uppkommit, berättade alltsammans från början, hur Luba första gången insjuknat kort efter det hon hört om doktorns frieri, hon omtalade att systern troligen älskat honom, och — — hur hennes misstag tagit på henne och bragt henne i ett tillstånd af häftig förtviflan som urartat — till hvad det sednare blef.
Doktorn åhörde henne med största uppmärksamhet. Lina som så småningom öfvervunnit sin skygghet talade nu om allt detta som om hon berättat en gammal saga, hon såg sakerna an på sitt eget vis, lade öfver det hela ett försonande skimmer, och gaf allt ett rörande och vackert tycke som gjorde ett stort intryck på doktorn.
Ibland afbröt hon sig för att gå och se på den sjuka som alltjemt sof. Sedan återkom hon till sin plats, satte sig stilla, och med denna egna grace som icke minskats ehuru ungdomen längesen flytt, fortsatte hon att göra reda för den tid som varit och de yttre händelser som bidragit till att föra dem till den punkt där de nu stodo.
"Och Lina — är du lycklig i allt detta, du som blef skapad till annat, och icke som hon har ett surrogat, är du lycklig?"