Hon svarade icke straks. Hon gick åter in att se om systern.
Doktorn såg efter henne. Han skulle icke mer kunnat älska henne, men den känsla hon nu ingaf honom var likväl så kraftig att han insåg att hon skulle komma att utöfva ett visst inflytande på honom.
Så kom hon tillbaka. "Jag tror inte att jag skulle kunna vara lycklig", sade hon, "om jag icke hade något att göra. Jag är så ovan vid stora vyer, jag är nöjd med litet. Att kunna göra sin pligt, det är att vara lycklig. Om jag nu till eksempel gått ifrån allt det här, och sökt mitt egot bästa, jag menar hvad jag tyckte var bäst för det här inom mig, för mitt hjärta — ja, så skulle jag kanske inte blifvit lycklig. Det skulle alltid ha gnagat mig att jag försummat min pligt."
"Kristen!" mumlade doktorn. "Det är de kristnas försakelselära. Den är stor, men — onaturlig".
"Människorna äro så olika", sade Lina, "det skulle egentligen finnas flere slags morallagar. Eller skulle de tolkas olika. För mig blef lagen strängt tolkad. Jag tror, att om mamma fått uppfostra Luba, hade hon blifvit en pligtmänniska som jag, fast med större kamp, förstås. Som hon nu är, måste hon ge sig hän i en känsla, alldeles uteslutande. Hon är ju eksentrisk. Med syster Anna är det något annat. Hon är en upprorisk natur. Hon fann tidigt att allt i lifvet var annorlunda än hon ville ha det. Hon hatade vårt beroende under pappa, och hölls hemma bara för att hon inte hade klart för sig att hon kunde ha någon utväg att komma ut Och inte brydde hon sig just synnerligen om andra män heller. Hon skulle kanske ha kunnat älska, om hon fått någon riktigt utmärkt person, en sträng, rättskaffens idealmänniska som aldrig vikit af från pligtens väg. Och då — — ja, jag tror hon då skulle ha kunnat bli kär, och en utmärkt hustru och mor. Men — det passade inte. Dem hon kunde ha önskat sig, de gingo förbi. Och de som kommo, dem förbigick hon".
"Och nu?"
"Hon förestår huset hos baron Örns på Irringe, har det godt, är nöjd, styr om allt som sjelfhärrskarinna, frun är ju så förnäm, hon bryr sig inte om något. Och en utmärkt lön har Anna. Hon sänder oss ofta pengar".
De voro en stund tysta.
"Du känner min lilla brud", afbröt slutligen doktorn, "är hon inte en söt flicka?"
Lina stirrade upp. Nej, hon kände henne visst icke. Hans brud — ack nej! Hon hade aldrig sett hans brud. Hvar var hon? Hvem var hon?