Och hon skulle lett däråt som åt en orimlighet om någon för några dar sen sagt henne att det skulle plåga henne så, att hon skulle ta så djupt intryck af detta.
Hon grubblade, funderade, resonnerade och öfvertalade sig sjelf allt möjligt förnuft.
Det stod ändå kvar, orubbligt, detta ena. Hvart hon vände sig, om hon gick eller kom gick det med henne, eller kom det efter henne, och när hon i skymningen gick ut för att få en smula luft, slog det emot henne, rakt i ansigtet med snöslagg och isiga vindar:
Förlofvad karl, förlofvad karl!
15.
HAN KOMMER.
Slasket på gatorna gick en ända upp till smalbenen när man skulle från den ena trottoaren till den andra, och på endel ställen var det sä djupt att bottnen tycktes liksom försvinna under stegen.
Det var våren som kom…
För en månad sen hade man varit tvungen att göra tunnlar genom snön ut från husen och till gatorna. Nu hade solen gifvit drifvorna fart, de skyndade sig hvad de kunde, gaturenhållningsgubbarne hjelpte till, men, det som var kvar var så oregerligt, det ville inte i väg.
Under snösmörjan var ännu en tjock isskorpa. Här och dar var den sprucken i fogningarne och bildade djupa hål och gropar som för både hästar och folk voro värkliga fällor och gärna kunde gjort tjenst som varggropar.