Folk gick och traskade i smörjan som om de trampat i nysstjärnadt smör. Det kluckade dem om fötterna, stod om dem som kaskader vid hvarje steg, slog upp mot benkläder och kjolar, lade sig tyngande på fållarne, vätte och dröp.
Från takrännorna åkte nu och då ett lossnadt snötäcke ned mot trottoaren, rutschade blikstsnabbt öfverända och klatschade ned i backen med ett brak som hade det varit glas alltsammans.
Det sjöd öfver allt, sakta och försigtigt gick våren framåt, ty ännu var iskostymen alldeles för solid, men man kunde märka att det snart skulle bli fart i det hela, solen sken blid, och sparfvarne hoppade förväntningsfulla.
En frisk, ren luft strömmade fram från Sandviksfjärden, för saltig och blid genom Boulevardens gatlängd, skvallrade om råkan borta vid Gråharabåk och lade sig att hvila bland de vackra träden i Gamla kyrkogården.
På backen vid kampen syntes en liten flock komma gående, gatan var eljes som vanligt rätt tom, och man kunde därför dess tydligare observera dem som besökte den.
De gingo en om en och följde alla tätt i hälarne på den som gick först.
De voro alla kvinnor, utom han som gick i spetsen.
Alla voro de ungefär lika klädda, i svarta veckrika klädningar, enkla kappor och pelsar, små hattskrollor på sina hufvuden, och svarta flor. Ingen hade något kulört på sig icke så mycket som en duk.
De buro i händerna små inbundna böcker; några med knäppen af metall, andra simplare.
Deras långa kjolar togo vid hvarje steg i gatan, doppade i snöslagget, slogo dem om benen, drogo med sig slask och smörja utan att deras ägarinnor märkte det.