I de ryska blad, hvilkas kritici närvoro på konserten, funnos inga recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik, och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik».

I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte. De, som kände henne, ryckte föraktligt på axlarne, men andra gladde sig åt att landet fått en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, så var bestämmelsen. Hon hyrde sig i stället en egen liten våning, möblerade den och klädde upp sig sjelf. Dion kom på ett märkvärdigt sätt att hjelpa till vid arrangementerna. Fru Mäienen upptäckte för sent, att hon gjort en dumhet i att beskydda deras bekantskap. Pappa Mäienen än hotade än bad sin son, — der var nära att ske en olycka. Dion hade blifvit som en »annan menniska», emanciperat sig från familjen, sagt upp »pappas kammare» och svärmade både dag och natt borta på egen hand.

Maj månad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Bäcks hade förbjudit Nadja huset, Mäienens förnekade bestämdt hennes existens. De hade aldrig känt någon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett åskmoln någonstädes vid horizonten. Det hade stält till någon oreda, i förbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smått galen. Den älskvärda och präktiga fru Granberg hade också fått en stöt och blifvit skild från sin man. För dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna, det odjuret.

Ingeniör Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin läkare hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke bättre. Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmän, och de kamrater, hvilkas sällskap han förr mest sökte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram på sommaren återfick herrskapet Mäienen sin förlorade son. Hon hade fått nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade också fått nog. Och man stekte kärleksfullt den gödda kalfven vid hans återkomst.

Talet om den utmärkta nyupptäckta talangfulla sångerskan Nadja Sergeiewna tystnade fort. Man glömde henne för nya utmärktheter. Statsanslagsfrågan, som för det året blifvit bordlagd, glömdes också. I några smånotiser i finska blad lästes, att fröken Sergeiewna rest till Paris för att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes förnämsta mästare. Och dermed var man nöjd. Om man bara hade tålamod att vänta, skulle hon nog återkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne en viss popularitet. Hon blef modern och förstod en tid att hålla sig på höjden. Granberg och unge Mäienen förkastades, den förre emedan han plågade henne med sina löjliga fordringar på hennes ömhet för sig allena, den senare helt enkelt emedan han var »både fattig och dum». Löjtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nåder igen, det gamla kamratlika vänskapsbandet emellan henne och honom återknöts på nytt.

Hon förde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en bestämd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De bättre teatrarne besökte hon dock icke, hon vantrifdes på »italienskan», gäspade sig halft ihjäl på »ryskan» och roade sig egentligen blott på »Bouffe», »Varietés» och andra tvetydigare ställen. »Benstyckena» voro nu en gång i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan hennes förtjusning. Och i allt detta trifdes hon utmärkt. Och var lycklig.