De unga damerna försvunno som rök dit fotogénkökets läckerheter lockade dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Bäck berättade hvad hon visste om
Nadja.

Fru Mäienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist bara inbillning.

—- Kära hjertandes, det är visst förtal! Det är svekomanerna, som ha spridt ut det. Nog är hon litet oförsigtig, men det är ju bara naturen. Det är bestämdt inte sant! Har han varit der en afton — så har han väl läst högt, tills det dragit litet länge ut … ungt folk … en svartsjuk fru … frän Åbotrakten, der är' di alltid så tråkiga, så … nej, det är bara prat, Dion har tänkt sjelf — han är alldeles betagen, nog vet man, unga menniskan!

Fru Bäck gick henne närmare inpå lifvet, visade henne allt flera sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, nästan att sticka fingrarna i såren. Men det hjelpte ändå inte. Fru Mäienen var så hjertans god.

— Lilla hjertans kära fru Bäck, vi måste hålla upp henne, hon är finska, riktigt landsbarn, förstår ni, och skall nu sjunga »Nella fatal» på finska, som min lilla englagubbe der har öfversatt! Och vi ha bestyrt om till alla tidningar, och vi ha sprungit här till alla möjliga, och konserten skall bli om åtta da'r och mina barn ska' spela och sjunga, och biljetter ä' sålda, och nu kan det inte ändras!

Det kunde icke ändras. Fru Bäck insåg det nog. Hon menade, att möjligen de, som protegerade en sådan äfventyrlig uppenbarelse, komprometterade sig, men icke heller det kunde numera komma fru Mäienen att uppge Nadja. Mäienens hade rört på bastrumman, och en gång i farten gick den af sig sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna växte, det var så romantiskt med denna unga sångerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af folket! Finskt i förening med ryskt, så intressant! Hon hade dessutom lärt sig sjelf allt hvad hon kunde och var så naturlig och ursprunglig, på samma gång som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln på den bestämda dagen. Huset var något mer än halft. Herr Adolf Bäck hade köpt några och trettio stycken biljetter och delat ut dem som han bäst kunde bland kreti och pleti. Ingeniör Granberg disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras väninnor och väns vänner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade icke försummat något. De Mäienenska numren gjorde lycka, isynnerhet småfröknarnas. Fina i ponsorödt atlaslif hade slagit af ett par strängar med Liszt, eljes hade det gått utmärkt. Nadjas furore var mer artificiel än naturlig. Hon kom af sig i både text och melodi, men skrattade bort alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars illa. Hon hade icke glömt sina forna teaterfasoner och sparkade med släpet lika som förr. Sin dramatiska talent visade hon medelst några häftiga rörelser med armarne och med våldsamma rynkningar på ögonbrynen så ofta som möjligt. Några korrespondenter tog hon med sina då och då ut och in vända ögon, andra med sina uppmuntrande leenden och små skratt, hennes »naturliga och otvungna väsende» behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en oförklarlig antipati för debutanten. De tyckte, att hon bäst hade passat för något caféchantant, några ville till och med förpassa henne ända till zoologiska trädgårdens tältföreställningar. Icke en tyckte om hennes sång! De funno rösten rå och utan klang samt hennes föredrag lika plumpt som affekteradt. Allmänt anmärktes mot intonationen.

På återvägen från konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter folkvisorna tillkastats henne nedifrån, de hade präktiga band i de finska färgerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne skrattade åt alla dessa anmärkningar. De funno den nya artisten pikant, retande, artistiskt begåfvad och absolut naturfrisk. Det var bara afunden, som kunde döma annorlunda.