Hon nickade till afsked. Herr Bäck kysste ännu en gång hennes magra och heta hand och gick, echaufferad och upprörd. Så fort han kom hem, meddelade han sin hustru alltihop. Med många utrop och korsningar åhörde hon honom, kastade så på sig sin pels, tog en droska och for direkte till Mäienens.
* * * * *
Mäienens hade en liten bakgårdsvåning på tre små rum, högt uppe. I ett af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje, som på en gång var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lång. Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal åkarehäst, det ljöd och klagade från morgon till afton. Grannarne våndades, bultade i väggar och tak, beklagade sig för portvakt och värd, allt lika förgäfves. Det spelade nu mera nästan af sig sjelf, detta pianino. Och när Fina öfvade »stora konserten» derpå, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan Adolfs violoncell brummade i mors.
Men belåten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift och linialer, mor höll på att i stort köksförkläde koka potatis på fotogenköket; småfröknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen piga, det kom en gång om dagen en madam och gjorde det grofva… Far och »gossarne» buro mestadels upp maten från butikerna nedanför.
Det ringde. Fina, styf i händerna efter en förfärlig octavpassage, öppnade. Fru Bäck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett välkomnande och kyssande. Småfröknarna stucko från dörröppningen in sina lockiga tvillingshufvud, slängde bort förkläden och dukar, och trädde in i salongen. Man slet i idel kärvänlighet bort kappan från den besökande, knöt upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den välkomna gästen in i främmanderummets bästa vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande och genom en arkipelag af fåtöljer, bord och pallar, ändtligen hamnade alldeles utmattad.
Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi öfver
»Don Juan» af Liszt, en rhapsodie af dito och så trion, naturligtvis af
Beethoven, med bröderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit
Goltermann.
— Och så pluggar jag »Lucrezia» med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon är söt. — Finas mörkröda, omfångsrika kinder liknade mer än någonsin röda strandladan vid Morsviken, och hennes ögon glänste. — Vi tala finska, och det är så roligt! Hon lär sig så bra. Hon tycker så mycket om mig, vi ä' så goa vänner, så! Vi lär oss också »hafvets unga tärna» af Pacius förstås. Och Dion är också der, och hon är här. Och Dion är alldeles tokig i henne, småfröknarna tror att di ska förlofva sig och göra konsertresor och få så mycket pengar, att di kan inrätta ett nytt konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli lärarinna och då får jag visst en sju, åtta mark i timmen, för si fröken Algren, som var i Paris…
Fru Mäienen kom in, hon ålade sig fram med vänligt blinkande, af fotogenkökselden glänsande ögon och kinder ännu fuktiga af ångan från den nykokta potatisen.
Nytt välkomnande, nytt ordflöde, allt i samma musikaliska strömriktning.
Ändtligen fick fru Bäck med en mycket uttrycksfull gest fru Mäienen att förstå, att de borde vara i enrum.