— Men får jag inte tala med Carl, förehålla honom, eller — kanske skicka bort henne?
— Nej — ingenting kan göras. Jag vill, att ingenting skall sägas. Jag har redan arrangerat om allt. Min vän, fru Stenius, hvars man är prest i Kyrkslätt, tar mig till sig. Jag skall läsa med hennes barn, jag får fritt vivre och en liten lön. Det är hvad som passar mig. Jag är ju guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som är så obehaglig. Som har ingenting att bjuda. Med mig måste han bli olycklig.
Hon talade för sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.
Efter ännu en paus fortsatte hon i samma ton:
— Från första maj är jag bunden vid min guvernantsyssla och, låt se, i dag ha vi tjugoandra mars … det är vår, jag blir nu snart raskare. Det är hoppets årstid. Säg, det är ju så, Atte? Den här tiden går det raskt?
— Om du skulle tala med honom sjelf, du älskar honom ju? Hvarför skall du uppge hoppet så der. Fick Carl bara veta detta, så gaf hän nog flickan på båten.
— Jag skall säga Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen ändring i fråga. Mellan Carl och mig är allt slut. Jag har mist tron på honom. Jag vill aldrig mer tillhöra honom. Jag är för god att äta upp hennes qvarlefvor. Han är mig nu så likgiltig som — vore han en annan. Ingenting kan upprätta honom! — Och tro mig, min vän. Han är en annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han är besmittad och blir aldrig mer frisk.
— Du skulle inte vara sträng och oförsonlig. Tänk på den menskliga naturens skröplighet.
— Ja visst, men ursäkta, så usel är jag inte, att jag behöfver taga på mig den klädning som i månadtal legat i rännstenen. Så usel är jag inte, att jag behöfver taga till mig den man, som i månadtal legat i rännstenen eller det som värre är. Ingenting binder mig. Ingenting skall heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.
— Men tänk på verldens dom?
— Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif är rent som en engels, det veta alla. Min karaktär är utan vank — åtminstone för hvad man kallar »verlden». Om jag felat som hustru, nå, så har jag fått min lön! Jag kan stå mitt öde. Och nu, min käre vän, du måste gå, för jag är trött. Kom hit ibland med din hustru, hon är så snäll. Och — lycka till med din protegé. Du förstår mig ju och är inte ledsen, inte sant?