För första gången darrade hennes röst en smula. Men hon hämtade sig snart och fortfor:
— Då jag förstod, hur det var, då blef jag så upprörd och kunde inte beherska mig! Jag grät och sörjde, och — det var mitt eget fel. Alltnog, jag blef sjuk och — hela vårt hopp gick om intet. Ännu kan jag inte resa, jag har inte öfvervunnit det och inte återfått krafterna. Men — doktorn tror, att om tre à fyra veckor —
— Och hvad säger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?
— Han har icke ens brytt sig om att höra efter hvad som felats mig. Han har nästan glömt, att jag fins till. Han tycker — för resten liksom jag sjelf — att vi inte passa för hvarann. Han ser mig icke mer, om han också har mig framför sig. Och det är knappt fjorton månader sedan vi vigdes, lyckliga och sälla.
Atte skakade på hufvudet. Han hade icke mer ord, så grep honom vissheten om denna verldens ondska. Slutligen kom han på en idé.
— Du misstar dig kanske, alltsamman är kanhända ett litet ledsamt missförstånd.
Hon nickade långsamt med hufvudet. — Ett litet missförstånd! Om det så väl vore! Jag gick en gång, sjuk och svag som jag var, efter honom, då han sagt, att han skulle gå till klubben, för att hinna upp honom och be honom om förlåtelse för att jag varit … nå, det der förstår du inte. Emellertid gick han icke i den riktningen, utan åt motsatt håll. Jag följde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag såg hennes namn på dörren och tänkte gå in, men vågade inte. Så hörde jag honom sjunga … som han förr gjorde för mig. Jag gick då ned, der fins ett kafé i porten, och derinne satte jag mig vid fönstret. Det dröjde ett par timmar, innan de kommo ut. Så åkte de bort. Jag tog en istschwoschick och följde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in på gula värdshuset. Jag var i rummet bredvid. Då de superat, foro de af igen. Jag följde alltjemt med min istschwoschick. De togo vägen hem till henne ännu en gång. Han stannade der, jag var alltjemt på kaféet. När klockan slog tolf, måste jag gå hem, ensam i mörka natten. Klockan var nära sex, då han återvände. Sedan dess har mycket händt.
Hon stannade en stund. Klockans pickande lät fredligt i det lilla hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de suto, i det andra rörde sig långsamt en gammal ärevördig matsalsklocka i förra århundradets stil.
Den unga frun fortsatte:
— Jag sjuknade på morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att han gjort nog, då han gick efter en läkare. Sedan dess har doktorn icke sett honom. Jag heller icke mycket. Han skänker mig då och då en ny bok, en påse drufvor, några resedor i kruka… Nå, det är inte mera, hela historien är slut, det är ju helt hvardagligt, inte sant?