Atte kände sitt hjerta krympa ihop. Han hade lätt att röras, och tårarne stodo honom redan i ögonen.
— Är det sanning, är det verklig sanning? Kan en menniska — kan vår
Carl vara så elak? Hvad skall man göra? Herre Gud ändå!
Han hade tappat koncepterna och satt och såg hjelplös ut. Den ena handen sträckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. — Jag vore glad, om jag kunde göra någonting. Men — hvad?
— Ingenting kan göras, käre Atte, ingenting. Mitt lif är nu en gång forstördt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en månad, se'n jag samlat en smula krafter, så jag kan komma till Finland. Det är alltihop.
— Resa, utan Carl? Men det kan du väl inte?
— Jo, jag kan det!
— Jag trodde, att…
— Att det förestod mig något? icke sant?
Atte såg ned, återigen litet brydd. — Ja, jag hörde, att du…
— Det var sant, det du hörde, men det är det inte! Vi trodde för några månader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att få ett litet barn. Men för några veckor tillbaka, då jag såg — och hörde och förstod…