Hon talade helt lugnt. Hennes stämma darrade icke af vrede och gaf icke någon illustration till hennes ord. Hon läste upp hela detta anathema, som om det varit en katekeslexa.
Der kom blott ett litet föraktfullt drag kring öfverläppen, eljes skulle man kunnat tro, att hon talade om sista snön, det lät så fullkomligt likgiltigt.
— Men — Atte rodnade och hostade af förlägenhet, han aftog stillsamt sin andra handske, höjde handen i nivå med sina ögon, böjde fingrarne och betraktade sina långa välskötta naglar, som om de kunde ge honom förklaring — men jag förstår inte.
— Inte? Hvad?
— Hvad du menar. Du vill väl inte insinuera, söta vän, att din käre man — hur skall jag säga — har något, hm, något slags förhållande, vänskapligt förhållande till — hm, damen i fråga.
— Eftersom du är min enda slägting här på orten, kan du gerna höra hela historien, om eljes dina finkänsliga öron kunna tåla vid det: din protégé är sedan två månader min mans älskarinna.
Atte var nära att korsa sig. Han hostade nervöst och stack omedvetet alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver sin brist på sjelfbeherskning.
— Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla … det är väl inte ditt allvar?
— Det är deras allvar … jag skämtar inte … ser jag ut, som om jag ljög, tycker du?
Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och såg länge och sorgset på honom. — Ser jag ut som om jag ljög? — Hon sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.