— Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala för henne hos en sånglärare, låta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, så kan hon med det samma få lite »sätt», för nu är hon alltför vulgär. Fina Mäienen öfvar in henne till konserten. Hon har det svårt, mycket svårt. Protégén är visst mer än lofligt dum.
Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, för att få henne att intressera sig för Nadja, men fru Bäck ville icke. — Gå sjelf — sade hon — mig förstår hon icke, och dig tycker hon om! Hon är inte af mina får. — Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom beskyddande på hans bleka kind och gick.
Herr Adolf iklädde sig sin promenadkostym, lät pigan hjelpa på sig pelsen, tog ett par nya gredelina glacéhandskar, trädde ytterligare på dem pelsfodrade mufftiser, tände en liten fin papyross och gick med små försigtiga steg den långa vägen åt finska jernvägen till.
Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fåtölj med sitt arbete och log trött, men så vänligt hon kunde emot sin slägting. Atte observerade, att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta återfinner hos en viss kategori af gifta qvinnor.
Man kunde säga, att hon såg försummad ut. Liksom en krukväxt, som stått i skuggan och som man glömt vattna.
De talade om likgiltiga ämnen. Atte trodde för resten, att alla ämnen i verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och ännu för ett år sedan hade han sett henne glad, liflig i sina rörelser, med rodnande kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad. Då hade hon varit lycklig. Hade några få månaders kroppsligt illabefinnande kunnat göra så mycket? Det var då väl, att hans hustru var så frisk. Han var innerligen förnöjd med sin lott och med hela verlden. Gerna hade han hjelpt sin slägting, om han kunnat. Men — när icke ens läkarne…
Ändtligen tyckte herr Adolf sig böra komma fram med sitt ärende. Det skulle bli en konsert till förmån för den fullkomligt medellösa fröken Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derför, köpa några tiotal biljetter för den stackars värnlösa flickans skull?
— Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kräket, och kunde jag göra henne något ondt, så gjorde jag det … men nej, det skulle jag likväl inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu mera. Hon är mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne — det bryr jag mig inte om.
— Du dömer förfärligt strängt. — Atte såg förebrående på henne. — Du är kanske ännu — svartsjuk! Hvad? En liten smula?
— Inte nu mera. Då jag fick visshet, var jag ju rasande några dar, — jag skulle kanske säga några veckor, — men så, ju mer jag fick tänka mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu är jag resignerad. Det hela intresserar mig inte. Var så god, fröken Sergeiewna! Var så god! Slit honom med hälsan. Sug ut blodet på honom, efter han så vill. Jag är snart ifrån det. Men vara med om när det odjuret skall visas för pengar, nej tack.