Också här fans således en ofullkomlighet. Kajsa kände det som ett moln af missnöje, som likväl försvann snart, hon höjdes så småningom alltmer, kom upp i dimmiga regioner, der hon förlorade allt medvetande om sig sjelf och allt annat. Hon sof. Drömmarne kommo och gingo likt töcken.
En kall pust ifrån det öppna fönstret väckte henne slutligen. Hon frös. Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och glöden i spiseln var slocknad. Hon var åter gammal och skröplig, åter sitt eget sjelf.
Hon höjde sig för att stänga fönstret, lyfte sig mödosamt från sin plats, flyttade fötterna besväradt. Hon tog ett steg, men stannade. Hvad var det? Der på stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?
Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han, inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son. Han här — och i sömn.
Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst till fönstret, stängde det och gick tillbaka.
Då höjde han sitt hufvud, såg upp och lät åter hufvudet falla.
Kajsa såg, att han icke druckit, Hans ansigte var förvridet, men af sinnesrörelse, och hon förstod, att han var i uppror. Hvad hade händt? Hon vågade icke fråga. Hon var rädd för sanningen.
Utan att säga ett ord, satte hon sig. De magra händerna knäppte hon igen öfver knät och gaf sig till att stirra på golfvet.
Det mörknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Så steg han upp och slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrämd. — Hvad är det, spektor, har något händt? — hon vågade knappt tala.
Om en stund kom der fram ifrån honom ett ljud som ett hot eller en förbannelse. Han svor en ed och slog ännu en gång i bordet. Kajsa hörde några afbrutna ord och förstod, att de gälde Nadja: