— Om jag inte skall straffa henne i hennes förbannade synd, tills fan far ur kroppen på henne, så må jag aldrig få namn af hederlig karl mer! Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, så den röda bloden rinner ur och bleker hennes fagra kinder, så må djefvulen kasta mig i sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flår henne, tills hon inte har ett qvitt af synden i sig mer, så må ni spotta på mig, mor, men så mycket vet jag, att straff ska hon ha och det så att lifvet hennes inte är värdt en pris snus. Förr blir hon inte menniska! Ja, ni må ursäkta, men det är det sista medlet. Om jag inte haft henne kär, så hade jag låtit henne fara för längese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sådan der med hoftång en gång. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall märka henne. Det skall inte bli många hon förför mer. Och med superiet ska det också ta en ända. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon till Petersburg. Sist om en månad är jag tillbaka. Så, gråt inte. Jag har ett paket åt er. Var inte ledsen, hon skall bli folk ännu, skall ni få se, men jag skall försöka mitt sätt hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi ses igen.
»Spektorn» gick. Kajsas födelsedag var till ända. Hon klädde sakta af sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och såg inga ljusa syner mer, inga glada drömmar kommo, bara sorgsna och tunga tankar.
Om några dagar träffade hon uppe på gården Ulfs betjent, som varit Samulis sagesman. Hon hade svårt att få honom att tala. Men så mycket fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt makarne åt och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett år i »större förhållanden», men för tillfället hade det mindre gladt. Hon var ofta hemlös och dref omkring på gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man henne, lefde hon bekymmerslöst några dagar, »etablerade» sig, men öfvergaf snart alltsamman för att börja om på nytt igen med det gamla lefnadssättet. »Hon har blifvit äldre och ser inte mer så bra ut», berättade mannen, »men är lika glad och lustig som förr.» Och för att försona någon del af det onda han sagt, tillade han: — men hjelpsam är hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon också! — Han räknade upp en hel hop med tillfällen, då hon hjelpt landsmän, som sökt upp henne, — en god själ, — slutade han och tillade ännu en gång som tröst: — fast hon har en dålig natur, men det kan hon inte rå för.
Kajsa hade i sitt lif burit så mycket, att hon nog kunde bära detta till, tänkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han aldrig lägger tyngre kors på en än man kan bära. Hon skulle försöka skicka sitt stackars barn något penningar, alltid kunde man få ihop något. Kanske det kunde göra henne en glädje.
Hvarför hade Nadja blifvit sådan? Hon frågade sig sjelf detta tusen gånger, och kunde inte få det klart för sig. Hon hade dålig natur, sade man. Hvarifrån? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?
Eller var det dålig uppfostran? Kajsa hade inte förstått att göra det bättre. Hon hade gifvit henne det bästa hon kunde. Ett godt exempel. Och sin kärlek. Och sin bön till den allsmäktige Guden. Ingenting hade hjelpt.
Inte ännu. Men kanske med tiden.
Kajsa funderade hit och dit. Hon rådslog med sig sjelf och sin erfarenhet. Hvarför bli menniskor, specielt flickor, dåliga på det viset?
Vanligen frestas de först i begynnelsen af andra, falla för frestelsen och fortsätta i synd. Några få af hennes bekanta hade lockats oskyldiga i olycka. Det var en eller två. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat och fört henne in på denna väg?
Den ryske officern … ja, nej? Hon hade redan förut varit så der lite… Hvad hade varit hennes frestelse? Fåfängan? Ärelystnaden? Nej och återigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var den onda naturen. Och boten deremot? Fans det någonting annat än hennes gamla, eviga botemedel, det som ändå inte hjelpte, kärleken och bönen?