Kajsa gick till sitt lilla hem, gick långsamt med sin grå stickstrumpa i handen. Hon tog vägen genom stengärdena, den gamla välbekanta vägen, och fingrarne flyttade stickorna så flinkt och snabbt. Hon gick rak och styf, munnen litet snörpt, de glänsande ögonen fästade på skogen framför henne. En het rodnad brann på de magra kinderna, och endast hufvudet med den svarta sidenduken på var böjdt, som fruktade hon ett slag.
Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och återtog med vanlig lugn ifver försummadt och kärt arbete, som dock i dag ansträngde henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mål. Att bereda sin stackars olyckliga dotter en glädje. Då hon nu var i olycka och saknade hem och vänner skulle hon kanske med förtjusning emotta en hjelp af sin ringa föraktade mor.
Hon strök med lugnare mod sina kragar. Det var alltid så uppfriskande att arbeta, också om det ansträngde en liten smula. För hela denna tvätt kunde hon få ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken. Ja, hon kunde ännu arbeta, och så roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!
Samuli hade kostat ut en del af hvad han under året sparat på sin jernvägsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken. Men den han sökte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med »ett sällskap» rest till Moskwa. Sällskapet skulle ge föreställningar någonstädes, på någon stor och utmärkt teater. Nadja hade berättat i det hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var någon kejserlig opera hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sådan trasvarg som Sergeiewna egentligen vore för dålig till och med för cirkus. »Sällskapet» gjorde konster på lina för det mesta — Nadja hade redan en tid sjungit på samma ställe som de dansat … och nu skulle de försöka sin lycka i Moskwa.
Samuli, som för längesedan lärt sig något ryska, förstod likväl icke mycket af portvaktarmadamens berättelse, men hufvudsaken begrep han. Polisen hjelpte honom på trafven, och nu var han på väg efter henne. Det var icke kärlek, som dref honom. Det var hämd. Han visste ej hvad han ville, blott straffa. Den långa resan öfver den hundra mil långa steppen föreföll honom oändlig. De breda floderna, som vältrade sina vattenmassor från öster till vester, från norr till söder liknade kolossala ormar, som slingrade fram genom öknen, städerna med sitt bullrande lif liknade i hans tycke små obehagliga oaser, mot hvilka sjelfva ödemarken var tilldragande och angenäm.
Men ändtligen kom han fram.
Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i närheten af det hus, der han genom polisen fått veta att Nadja bodde. Det dröjde, innan han kunde orientera sig så mycket, att han förmådde söka upp henne. Luften i det värdshus, der han logerade, plågade honom, bemängd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande bomolja, qväljde honom, och rummen, låga och illaluktande, voro så smutsiga, att han med sina nya kläder fruktade att sätta sig ned.
Kocken i detta hus var honom en gåta, fin och hvitklädd stod han halfva dagen i porten och paraderade. Köket såg ut som en svinstia, det var inte troligt, att kocken någonsin var der.
Och så gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgångar åt samma håll, förvillande och farliga.
Mörka, låga hus i hela denna stadsdel med omöjliga gårdar och märkvärdiga trappor. Öfverallt kyrkor och kapell, öppna hela dagen. Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklädda prester, poper i fladdrande hår och långt skägg, med tofflor och smutsiga kalsonger som syntes inunder kaftanen då de gingo, korpojkar, som stulo från pepparkaksmadamerna vid hörnen och sjöngo, svängande rökelsekaren ögonblicket derefter inne vid altaret, glädjeflickor, som korsade sig och knäföllo i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klädda messingsbeläte, käringar med qvastar längre än de sjelfva, och som sopade gatan, så att all orenlighet stannade qvar, allt såg han med yrvakna, missnöjda ögon, utan att rätt veta hvart han skulle eller hvad han ville.