Han blef icke gladare mot qvällen. Hon dröjde och dröjde. Klockan slog åtta och nio och tio, och hon syntes icke. Men när han var färdig att springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett skratt inne på gården…
Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor. Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, något lifvad af sitt konjaksblandade té, munhöggs så godt hon kunde, och när de ryska oqvädinsorden icke voro tillräckliga, tog hon till svenska och finska.
Samuli följde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt grälande gatan framåt. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras vänliga, inställsamma stämmor och i smickrande ordalag, kom der en dam, skrattade de, som om de sett en karrikatur.
Samuli gjorde sig färdig att bakifrån fatta tag i Nadjas axlar och ta henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgång och försvunno.
Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska. I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda draperier, som skylde en dörr långt i fonden.
Vaktmästaren hindrade Samuli att gå vidare. Han mönstrade honom noga och sträckte ut handen med ett dundrande: »Stcho?» Men förmildrades så småningom och nickade.
Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i handen på den svarte och gick till trappan.
Med fasta steg klef han nedåt, lyfte gardinen, skuffade dörren till sidan och steg på.
Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas, endast några osande lampor. I hörnet närmast dörren lyste en Kristusbild i messingskläder vid skenet af en liten låga i ett oljefat. Derunder sutto en hop män i skjortärmarne och spelade. Några drucko öl ur de stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade på stolarne och bänkarne bredvid dem, andra bara spelade, alltför ifriga för att ge sig tid att dricka.
Vid de öfriga borden nära der han stod såg Samuli några andra drickande, spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare, inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klädda män bland dessa kunder, utan idel lösdrifvare och vagabonder i europeiska kläder, hattarne på. Sjömän och positivspelare, musikanter med och utan ben, tiggare och förfallna fördettingar af alla slag. Cylinderhattar, frackar, rester af militäruniformer, bestraffade polismän utan tjenst, men med galonprydda mössor, utsläppta förbrytare, efterspanade misstänkte, alla slags personer, som hade någon anledning att sky dagern och menniskorna, samlades här att ostördt roa sig efter bästa förmåga natten igenom.