Det låga rummet var öfverfullt med rök. Samuli kunde icke se det hvälfda taket, der uppe var luften tjock, så den skulle kunnat skäras i skifvor. Långt borta i fonden var en upphöjning, en hop små fotogenlampor brunno deromkring. Uppe närmast denna estrad var det lifligare bland gästerna. Det skrattades och skreks, halfsjöngs och hojtades. Samuli tog sig en stol, bestälde sig af en kringspringande piga en biffstek och öl, och så väntade han hvad som komma skulle.
Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in på estraden, bockade och stälde sig i rad. Så begynte de sjunga. En var första sopran, en andra, en var alt och så ett par basar. Samuli tyckte i början, att det verkligen liknade sång, men så påminte det honom om kattorna vid Torparbacken, då de skreko i hunger. Publikum skrattade, några sjöngo med, endast några trötta stackare gäspade åt alltihop.
Andra numret intresserade allmännare. Der kom något in på fyra ben, ett stort djur i hvita fällar. Det dansade och svängde sig, pep och jamade, stälde sig än på fötterna, än på händerna, under jubel nedifrån. Men då applåderna ljödo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kröp fram en stor och yppig qvinna, klädd i en balettdanserskas lätta drägt.
Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sången var hes, hon hostade och blef allt mer utan röst. Ackompagnerande henne med glasen, märkte man icke i början något, men när slutligen ingen sång hördes, föll det en af åhörarne in att ropa till sångerskan, att hon skulle sjunga bättre. Hon blef ond, rynkade ögonbrynen och hötte med knytnäfven åt den näsvise.
Den tillrättavisade tog upp en lök ur sin ficka och kastade på sångerskan, som träffades på ögat. Ursinnig af vrede tog hon en af de lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att träffa honom med löken.
Men den föll midt ibland åhörarne, den brinnande fotogenoljan flöt ned på golfvet, lemnade en låga på bordet och åstadkom stor oreda. Man skrek, svor, sprang, slog omkring sig och försökte släcka.
Det var en förvirring och derunder haglade det glas och buteljer på den flyende sångerskan. Hon sprang ut, gråtande af förskräckelse. Samuli rusade efter, banande sig väg genom denna menniskomassa tack vare sin styrka och sitt lugn. Han nådde Nadja, der hon blödande och högt gråtande sprang i korridoren för att finna en utgång, kastade sin långa paletå öfver henne, tog henne i armen och förde henne med våld ut. Gården, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halfförfallen vedbod på andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade spån.
Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade på sin dam och lät honom förstå, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog lyktan, betraktade i förbigående den blödande och klagande qvinnan och bad dem följa sig.
Han gick genom vedboden och uppför en trappa. Der låg ett rum, jemförelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade på ett ämbar vatten, en handduk, en stor, bred säng och gick.
Samuli drog kappan af Nadja och beskådade henne. Hon blödde i ansigtet och darrade af köld i sin tunna drägt, halfnaken och trasig.