— Fall på knä, — sade han, — fall på knä och kyss mina fötter.
Hon föll snyftande ned och grät som ett elakt och ilsket barn.
— Bed om förlåtelse och lofva, att du ångrar, — befalde han med sin inspektorsstämma.
Nadja höjde trotsigt hufvudet och såg mot dörren, färdig till flykt.
— Bed om förlåtelse.
— Nej.
— Bed om förlåtelse.
— Nej. Hon såg upp med sina blodsprängda, oklara ögon och det strömmade emot honom en doft af konjak.
— Så böj din rygg, för nu kommer ändtligen din stund. — Samuli höjde sin käpp af god mazur, den gamla käppen, som så mången gång skipat lag bland bruksarbetarne på Drumsö och om hvilken ännu ingen klagat, att den varit i orättvis hand. Men Nadja flög upp som en boll och sprang emot dörren, skrämd af hans ton och hans blickar.
Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada för alltid. Och han gick till yttersta gränsen.