Hon kunde icke mer skrika. Hon låg på golfvet i yttersta elände och drog efter andan med slutna ögon. Samuli torkade sig med sin stora lärftsnäsduk om pannan och stod och såg på henne, der hon låg, sönderslagen, en blodig massa.
— Du kan inte röra dig tills i morgon, — sade han, — ligg der och törsta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle höra dig! När solen går upp, är jag här! En timme derefter ä' vi på väg hem. Ifall du inte är beskedlig, får du mer stryk. Och hvar gång du härefter syndar, så kommer käppen. Nu vet du hur den smakar; adjö.
Nadja kunde icke svara. Hon låg redan utan medvetande. Gubben fick med en ny silfverpenning befallning att icke gå in. Han förstod och höll sig undan.
På morgonen hade Samuli köpt en omgång vanliga bomullstygskläder från en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne ännu på golfvet, nu i sömn. Han tog ett ämbar vatten och stälde det bredvid henne, lade kläderna derjemte.
Ännu en gång gick han ut, köpte denna gång en enkel paletå och en duk i ett klädstånd och återvände.
Nadja hade vaknat, tvättat och klädt sig. Hon satt på sängen och kammade sitt hår, oigenkänlig, svullen och i feber.
— Du blir nog frisk, — sade Samuli. — Mat får du när vi äro på vägen. Det första du dricker något starkt, kommer käppen. Vill du be om någonting, får du falla på knä for mig. För mig, som är en hederlig menniska!
Nadja kastade sig på golfvet. — Lite mat! — bad hon.
— Drick vatten. — Han såg ett stop med vatten i spisen och räckte henne det, — och plågas liten smula! Du står nog ut med det. Ja, du! jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett får, och — det är din skuld. Men jag är elak bara emot dem, som ä' sådana som du!
Nadja klagade: — Åh käre, jag är så sjuk, ge mig en liten smula mat!