Der han satt i den kalla vinternatten på bangården vaktande hennes sömn, tänkte han på allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken i bibliska historien, specielt funderade han öfver den samaritanska qvinnan.
Detta var ju en omvändelse. Hvarför skulle hon der ej kunna räddas genom bönen. Om straffet i hans hand kunde skärpas ännu ytterligare, så ginge det nog. Hon, den eländiga menniskovarelsen der borta, hon skulle kanske ännu kunna vinna syndernas förlåtelse inför Gud och bli återupprättad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli så pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde förmå henne att arbeta sig fri från fördömelsen.
Några sömniga banvakter gingo med släpande steg längs golfven, tände någon lampa här och der, sopade perrongen och smälde i dörrarne så det dånade.
Morgonen randades blekgrå och daskig. Ändtligen blef der lifligt, passagerarne anlände, det dånade och brakade vid bagagets inlemnande i godsdepartementet, klockor ringde och tåget afgick mot den finska gränsen.
Timme efter timme förgick. De suto stumma i kupén. Samuli med rynkad panna och slutna läppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna kurage.
Ändtligen böjde hon sig framåt, såg på Samuli och frågade:
— När får jag se mor?
— Det vet jag inte, — svarade han.
— Är hon frisk?
— När jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke kunde bli frisk; hvarför frågar du då?