— Får jag inte se mor, som är sjuk? Tänk om hon dör!
— Hon lefver inte länge, men fick hon se dig, så skulle hon inte kunna lefva en dag till.
Der blef en tystnad. Nadja såg med dof resignation ut från kupéfönstret.
— Vet hon ingenting?
— Åh jo, en del. Men inte hälften.
Åter en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro nära hufvudstaden. Thölöviken låg frusen, träden i parken stodo hvita af rimfrost. De vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvällhimmeln, hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.
Samuli pekade mot vester.
— Der borta bakom bergen och sjön är Drumsö. Der var en gång ditt hem. Du var en gång der en hederlig qvinnas enda glädje. En gammal man älskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag tror, att du en gång kan få din synd förlåten, ifall du vänder om nu.
— Det är för sent, jag kan inte numer.
— Mins du hvad Herren sade…
— Börjar du predika, så stoppar jag igen öronen på mig. Jag tål inte prestgnället. Det är det, som alltid hållit mig ifrån dig.