Samuli vände henne ryggen.
— Förlåt, — bad hon. — Jag glömde! Jag vill inte säga så der mera. Jag skall försöka tåla det. Jag skall inte supa mer. Men — om du visste hvad det bränner…
— Om du inte lofvar att hålla dig ordentlig, så får du inte en bit mat på flere dygn. Nu tar du sakerna och följer mig. Bär!
Hon bar kappsäcken och gick med lutadt hufvud efter honom från bangården längs gatorna. Han vände sig plötsligt om och sade med ett sällsamt tonfall:
— Vill du rymma ifrån mig nu, så kan du. Gör du det, så tar jag aldrig mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men följer du mig, så gäller det att gå igenom straff, och det blir en sträng kasern du kommer i. Gör nu hvad du vill här nere, jag går upp och köper mig mat här.
Han gick. Hon stannade vid gathörnet med kappsäcken i handen. Några soldater gingo förbi. Så några glada studenter. Ingen såg på den hopsjunkna gestalten. Der kommo två pigor med hvar sin gesällpojke under armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett på de höga frisurerna, och skrattade utmanande och rått åt sina kavaljerer.
Nadja kände som en elektrisk stöt. Hon höjde på hufvudet, rätade på sig, lystrade som en kasserad militärhäst efter en bekant marschmelodi.
Hon tog ett steg som för att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vände hon tillbaka, tog den tunga kappsäcken som ett barn i armarne och stälde sig der han lemnat henne.
Om ett ögonblick gingo några damer förbi. Det frasade af siden och småklingade af perlor och armband. Då de gingo förbi, kände Nadja en stark bedöfvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin cigarettrök slog henne för näsan.
Hon såg rödsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor… Det var elegans och förfining, hennes hjerta började att klappa, hon var nära att springa efter dem, bönfallande.