Några enkelt klädda arbeterskor med glada ansigten mötte de eleganta damerna och yttrade skoningslöst dygdigt förakt för dem.
— Jag skulle inte våga ta i samma lås som en sådan der luktpåse för aldrig det, — sade den yngsta, — för 'en kunde få ondt för hela sin tid, — och så trippade de förnöjda hemåt med sina tvättkorgar på armarne.
Nadja gick närmare huset. I ett af fönstren hängde spetsar och dukar, sidenband och solfjädrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick från det ena till det andra. Så han dröjde!
— Ur vägen, käring! — En gatpojke med ett tunnband kom svängande på trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var färdig att ta honom i nacken och ge honom en örfil, men hon afstod. I stället suckade hon och lät hufvudet sjunka än djupare. — Käring, ja, det är jag visst, och det är det lugnaste … bara jag slapp svedan af allt ondt — bara jag fick mat.
— Så, du är här ännu. — Samuli kom ned med ett stort paket. — Jag tänkte du var borta. Vet du hvart vi ska' gå?
— Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir ordentlig? — Hon stammade en smula och såg upp förstulet. — Om jag blir riktigt ordentlig?
— Är du galen, menniska? — Han stannade och såg på henne, — med dig! Jag ämnar föra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och höra, om hon vill ta dig. Du vet hur der är. Förhåller du dig hyggligt der, så det blir folk af dig, så kan du tjena dig opp att en gång få komma bland menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig ännu en gång, jag skall köpa din mor en sjal här; du kan rymma, om du vill.
Hon satt qvar på butiktrappan, då han återvände.
— När träffar inspektorn mor?
— I morgon; hvad har du att säga?