— Att jag har sträng tjenst och — — arbetar.
— Bra.
De gingo ett stycke utom staden. Der låg ett ensamt hus, omgifvet af träd och inhägnadt af ett plank. En skylt ofvanför inkörsporten angaf: »Arbetshem för värnlösa qvinnor.»
Samuli ringde på. Dörren öppnades. Han steg in följd af Nadja.
* * * * *
Inspektören hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle först återtaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om Nadja. Patron kände hela historien om flickan från Torparbacken, han intresserade sig mycket för Samulis nya funderingar och gillade hans planer.
Kajsa hade dagligen blifvit sämre och väntade bara med oro »barnens» hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man sände henne dagligen mat från gården. Som hon ju ärligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog sköta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60 mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte långt qvar.
Inspektören tog på sig söndagskläderna och gick. Land och vatten var i vinterdrägt, skatorna hoppade på taken, det var lugnt och grått och snötunga moln hängde lågt ned.
Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit ännu gråare än förr. Ett sådant litet mullvadshål med små dåliga fönster och förfallna skorstenar! Eller rättare, ett sådant getingbo uppe bland stenarne på kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta bort.
Hon sof, då han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla qvinnan, som de sista dygnen skött Kajsa, neg litet vårdslöst för »spektorn», tog sin söm, den stora saxen och gick in till sig.