Då den sjuka vaknade, såg hon upp. Ett strålande och gladt leende. Hon såg nästan frisk ut med sina röda kinder och läppar. Den magra, nu så hvita handen sträckte hon ut.
— Än flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? — Hon talade sakta, men tydligt och med en ton af så glad tillförsigt, att Samuli fann, att han måste göra sitt ansigte så gladt som möjligt för att inte störa henne.
— Jo, visst lefver hon, och frisk är hon också. Bad så mycket hälsa mor sin. Och skicka' med så många vackra saker till er, Kajsa, jag har hela kappsäcken full.
Den sjuka fick ögonen fulla af tårar. Hennes ansigte lyste af glädje.
— Hvad jag är för en lycklig menniska. Alla är så goda mot mig och jag har så bra, vet spektorn. Sjuk är jag inte mera, bara trött, men det går nog öfver nu. Jaså, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var så dålig. Det har gnagt mig länge, men i sista veckan kom spektorns bref, att allt skulle gå bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela trycket och tyngden på bröstet gick bort. Herre Gud, så lycklig jag är, som fått höra allt det goda om henne. Men säg, när kommer hon sjelf?
— Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifrån … hos en prost, nära
Viborg … ett stort hus … frun håller henne som en perla … och…
Spektorn hade svårt att få fram orden, men Kajsas stora strålande ögon belönade honom för hans bemödanden.
— Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina förra herrskaper.
— Jo, nu är hon nöjd, mor Kajsa. Hon är så innerligt nöjd. Det är ett sådant rart herrskap. Fina vackra fröknar och sådan välsignadt bra prost.
Samuli hade redan vänjt sig en smula, det gick nu bättre.