— Der fins inga — hm — unga herrar?
— Neej, inte en.
— Har hon jungfruplats, eller hurudan?
— Hon är hushållerska.
— Såå! Gudskelof! Hon har då lärt sig mycket på de åren… Ordning och allt. Hvad det var för ett välsignadt land, det Ryssland, och för ena välsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon lärde sig så dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog ändå rätt och jag orätt. Hon visste nog hvad hon gjorde, då hon for. Fastän jag i min blindhet sörjde och grät. Jag har visst varit bra orättvis och gnatig mot henne, stackare. Jag gamla tråkiga mor.
Inspektören gick till spisen och vände på bränderna med sin käpp. Kajsa slöt trött sina ögon, andtruten af talandet.
Då hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma närmare.
— Spektor, jag vill sofva nu … men lofva mig först en sak, med handen här på postillan — lofvar han?
Samuli nickade: — Om jag kan hålla det.
— Han kan nog, och jag tror också han vill. — Hon log smått skälmskt. Man såg fördjupningarne i hennes kinder, som förr i hennes ungdom spelat rollen af »kärleksgropar», och tänderna syntes en smula: