— Låt henne inte vara der länge, ni gifter er ju — — — så fort ni kan, lofva mig det.
Samuli betänkte sig. Men hon såg så bedjande på honom. — Säg, det gör ni ju, så fort ni bara kan.
— Ja, — hans röst var nu fast. Jag lofvar, så fort jag kan. Jag gifter mig med henne, så fort jag kan.
Det var ett uttryck i rösten, som Kajsa icke förstod. Men hon glömde det snart och tryckte sakta hans hand.
— Nu har jag så bra. Patrons skickar god mat och vin, och Gustafssonskan gör rummet här snyggt i ordning. Alla grannarne ä' så vänliga, och Carlson, han som söp, är borta. Här är lugnare nu och riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag får så god medicin af doktorn, som jag tar tre gånger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud är god mot mig, fattiga synderska. Presten var här i förra veckan. Han bad så vackra böner, så. Och — — — — nu kom den allra största glädjen, den med Nadja. Och så gifter ni er i vår och flytta in i stora byggningen. Nya tapeter, ljusa och nätta. Hvitt golf och hvita, stora fönster. Nadja håller ju rent nu, hon också! Och hon är arbetsam och kan sjunga. Små sommarvisor och julvisor och påskvisor. Alltihop till Guds lof. Och barnen skall jag lära älska Gud, som … som … hafver barnen kär.
Hon somnade med samma lycksaliga leende på läpparne, som nyss upplyst hela hennes ansigte. Sömnen blekte henne dock snart, och »spektorn» gick. Tidigt på morgonen fick han bud, att hon var död. Hon hade aldrig vaknat.
I hemmet.
Fina stod vid pulpeten och bläddrade i kontorsböckerna. Det Mäienenska blodet på hennes kinder hade koncentrerats inom några skarpt begränsade konturer, och de energiska blickarne hade under tio förflutna år icke förlorat något af sin glans. Hon bar ännu glasögon liksom den tid, då hon öfvade sju timmar dagligen på »stora konserten», och hon hade under det förflutna decenniet icke förlorat något af sitt lyckliga mäienenska sjelfförtroende. Tvärtom.
Nu var det »Hemmets för värnlösa qvinnor» affärer hon skötte med samma utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade för sex år sedan öfvertagit bokföringen på inrättningens kontor och hade strax kastat sig öfver det ekonomiskt administrativa med en märkvärdig, nästan virtuosmässig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp räkenskaper, skref in och skref ut som en hel bokhållare. Hon lemnade ut och fördelade numera arbetet mellan de »värnlösa qvinnorna», höll räkning på allt, skref upp allt och glömde aldrig något.
Håret bar hon nu för tiden alldeles kortklippt och nyttjade på kontoret en herraktig rock af svart kläde. Pennan bakom örat, några skarpa veck mellan ögonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio år hade hon aldrig haft en sorg.