Böckerna voro i det utmärktaste skick. Hon hade utom hufvudböckerna 43 små filialhäften, en för hvar och en af de »värnlösa». Dessa häftens innehåll var af mer privat natur, ett slags betyg för vederbörandes uppförande, tecknadt upp efter underförestånderskans uppgifter dag efter dag.
Det skulle komma besök i hemmet i dag, först skulle presten göra sin vanliga rond, derefter väntades några af Finas egna vänner för att hälsa på. Det var en lycka, att allt var så väl i ordning. Direktrisen var utrikes på föreläsningsresa, men underföreståndarinnan var på sin plats, likaså uppsyningsfrun, tvättföreståndarinnan, syfröken och sist och förnämst hon sjelf, Josefina Susanna Mäienen.
Det knackade. I stället för pastor Mielk kom der en annan andans man,
åtföljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och började sina frågor.
Pastorn hade antagit en gråtmild, sorgsen och beklagande ton, som
Josefina alls icke tyckte om.
— Med hvad sysselsättas dessa arma qvinnor?
— Med arbete, hvad annars?
— Jag trodde med bön och sång.
— Jaså, pastorn trodde det! Det skulle vara skönt! Med bön! Våra flickor skulle sysselsättas hela dagen med bön! Då ginge det rakt uppåt väggarne. Och med sång! De få sjunga sina visor en half timme efter aftongröten, och det är nog.
Pastorn böjde sorgset sitt hufvud och såg beklagande till sin adjunkt.
— Har hemmet kunnat omvända några till den saliggörande kristliga tron?
— Nej, det tror jag inte. Men vänta, jo, der fins ett par sjuka gamla flickor, som gå och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra ryggmärgslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen för det mesta. Men dem ska' vi skicka bort till något sjukhus, så fort det bara passar, och det fastän de sjelfva inte vilja bort. För se, vi här…