Fina höll på att glömma sina föresatser och komma in i den gamla takten att berätta om allt och alla, då tvenne yngre flickor med famnarne fulla af ved och qvistbränsle trädde in.
Pastorn vände sig mot dem och frågade i långt utdragen predikoton: — Nå, ni stackars förlorade varelser, äro ni härifrån staden eller hvar ha ni fördrifvit ert syndiga lif förrän ni togs in här?
Fina tog pennan från örat och rynkade sina ögonbryn.
— Hvad säger pastorn, stackars förlorade varelser! Hvad vill det säga? Hvad menar herrn med det? Syndiga ä' vi allihop, herrn med och jag och vi allesamman. Stackra dem alls inte! De är' inte sämre än annat folk! De arbeta så godt de kunna. Gå ut, flickor, och be Maja komma in, om jag ringer. Muntra er nu i vedboden båda två. Du sågar ännu ett par mått, Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hör du! Så farväl, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var bara inte ledsna!
Flickorna sågo tacksamt på Fina, sneglade på pastorn och försvunno. Fina öppnade en motsatt dörr och erbjöd sig att »visa lägenheten».
De kommo först in i en aflång sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor af olika åldrar sutto här och sydde, klippte till eller stickade på maskin. Några stego upp och hälsade på de inträdande, andra gömde fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vände sig bort med sura miner. En ännu ung qvinna med ett anständigt ansigte och blek hy satt och »höll ordning». Pastorn vände sig med sina frågor till henne.
Adjunkten betraktade generad ett färdigt klädningslif, som låg på ett af borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna passade på, smög sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt i samma sekund på stolen igen, stel och stram, syende som gälde det lifvet.
Den stackars adjunkten gick längre in i rummet och stannade vid ett nytt bord. Den unga flickan behöfde nu en sax, steg sakta upp, gick förbi adjunkten, drog åter i rocken och gled derefter hal som en ål tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.
Adjunkten rodnade och såg ut, som ville han brista i gråt. Fina hade bakom glasögonen sett uppträdet, gick till flickan, utan att säga ett ord, och medan hon halfhögt kritiserade ett af de andras arbeten, knep hon med sina långa naglar i örat på den unga flickan så länge och så eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blått och nästan blödande. Den tillrättavisade satt derunder och sydde, hon vågade icke ett knyst.
I nästa rum ströks och stärktes. Här stodo tolf stycken, ifrigt sysselsatta under ett fett och svettigt äldre fruntimmers uppsigt. På ett par undantag när, voro arbeterskorna alla litet äldre och sågo härjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, förvildadt uttryck, de voro gråbleka eller blåröda och sågo ut att ha lemnat ett brokigt lif bakom sig.